Fallbeskrivning: Tvångsvård enligt LPT
Bakgrund
Johan, 34 år, har en diagnos av schizoaffektivt syndrom och har tidigare varit inlagd för psykiatrisk vård vid flera tillfällen. När han tar sin medicin fungerar han relativt bra, men han har svårt att acceptera sin sjukdom och har vid upprepade tillfällen slutat ta sina läkemedel. Under de senaste månaderna har han blivit alltmer misstänksam mot människor i sin omgivning, isolerat sig från sin familj och börjat prata om att han är förföljd av ”hemliga agenter”.
Hans anhöriga märker att han pratar osammanhängande, skriker på nätterna och undviker att äta eftersom han tror att maten är förgiftad. När hans syster försöker hjälpa honom blir han aggressiv och anklagar henne för att vara en del av en konspiration.
Akut händelse
En dag ringer Johan själv till polisen och berättar att han är inlåst i sin lägenhet och att någon har installerat kameror i väggarna för att spionera på honom. När polisen anländer släpper han inte in dem och ropar att de är ”fiender” som vill skada honom. Till slut lyckas polisen ta sig in i lägenheten, där de hittar Johan i ett upprivet tillstånd, med möbler omkullvälta och tejp över eluttag och fönster.
Polisen tillkallar en psykiatrisk jourläkare, som bedömer att Johan har en akut psykos och inte kan ta hand om sig själv. Eftersom han saknar sjukdomsinsikt och utgör en fara både för sig själv och andra, beslutar läkaren att han ska omhändertas för psykiatrisk tvångsvård enligt 47 § LPT.
Intagning och tvångsvård
Vid ankomsten till den psykiatriska akutmottagningen är Johan fortsatt upprörd och misstänksam. Han vägrar att samarbeta med personalen och kräver att få tala med en ”övervakare” som han tror styr sjukhuset. Efter en noggrann bedömning beslutar specialistläkaren att han ska kvarhållas för fortsatt tvångsvård enligt 7 § LPT, eftersom han lider av en allvarlig psykisk störning (schizoaffektivt syndrom med psykos) och motsätter sig nödvändig vård.
De första dagarna på avdelningen är svåra. Johan vägrar att ta sin medicin och misstänker att personalen vill förgifta honom. Han blir stundtals hotfull och försöker vid flera tillfällen ta sig ut från avdelningen. Eftersom läkemedelsbehandling är nödvändig för att stabilisera honom, beslutar läkaren att han ska få antipsykotisk medicinering under tvång enligt 20 § LPT.
Förbättring och rehabilitering
Efter ungefär tre veckor börjar Johan visa tecken på förbättring. Hans paranoia minskar och han börjar prata mer med personalen. Han inser att hans tankar om förföljelse kanske inte var verkliga, även om han fortfarande känner sig misstänksam.
Efter fem veckor är han betydligt lugnare och har fått tillbaka sin verklighetsförankring. Han accepterar nu medicinering och kan reflektera över sina tidigare upplevelser. Eftersom hans tillstånd är stabilt men fortsatt skört, beslutar läkaren att överföra honom till öppen psykiatrisk tvångsvård enligt 26 § LPT.
Utskrivning och fortsatt vård
Johan skrivs ut med en vårdplan som inkluderar:
- Regelbundna möten med en psykiater och sjuksköterska.
- Obligatorisk medicinering via öppenvården.
- Stöd från socialtjänsten och en boendestödjare.
- Planerad uppföljning av hans familj och kontaktperson för att snabbt kunna ingripa vid tecken på försämring.
Eftersom Johan tidigare haft flera återinsjuknanden betonar vårdteamet vikten av att han fortsätter sin behandling. Om han skulle sluta ta sin medicin igen och försämras kan tvångsvården återupptas.
Denna fallbeskrivning visar hur LPT kan användas vid en svår psykotisk episod, hur tvångsåtgärder kan vara nödvändiga för att säkerställa behandling och hur planerad uppföljning är avgörande för att förebygga återfall.
